Ibland kommer jag i funderartankar.....
Varför måste livet vara så orättvist hela tiden??? Så många barn som lider och har det svårt....som är svårt sjuka....
Men ÄNDÅ orkar de kämpa vidare och deras familjer som ständigt finns vid deras sida. Man kan fundera hur de orkar, men jag VET ju egentligen hur de tänker. I med och motgång så kämpar man vidare för någonstans finns ändå hoppet om att allt ska bli bra att ens lilla barn ska komma igenom krisen och ta sig ur den. Så kommer flatnäven som tar ner en på jorden, man skall aldrig hoppas för mycket. Men ändå så kommer man ur det, man gråter, svär och förbannar men så på något underligt sätt så hittar man styrkan att resa sig igen efter fallet. Man står där troget vid sitt barns sida och man är beredd att offra allt av sig själv för sitt barns skull. Bara mitt barn orkar resa sig och komma upp ur sjuksängen.....det allra sista som överger människan är hoppet och hoppet gör att jag kommer vidare i mina funderingar och tror att allt kommer att bli bra.
Så härmed vill jag sända mina allra varmaste styrkekramar till alla som har det svårt i denna stund!!
